Markku Luolajan-Mikkola - J.S. Bach: Complete Sonatas & Partitas - HBL

Markku Luolajan-Mikkola spelar Bachs soloviolinstycken på barockcello och tolkar musiken suveränt. Om jag inte hade vetat att originalet är violinmusik skulle jag helhjärtat genast ha accepterat Luolajan-Mikkolas suveräna tolkningar.

Markku Luolajan-Mikkola plays solo violin works by Bach with a baroque cello and interprets the music splendidly. If I would not had known that the original music was for violin, I still would had immediately accepted Luolajan-Mikkola's splendid interpretations with all of my heart.

Full review: 

Johann Sebastian Bach var inte först ute med musik för soloviolin "senza basso accompagnato" (utan basackompanjemang) men substansen och tekniken i Bachs musik är på en helt annan nivå än kollegernas. "Violinisternas Himalaya" kallade George Enescu dessa sviter.

Men vad händer när man framför denna violinmusik på cello? Markku Luolajan-Mikkola har arrangerat de sex sviterna för solocello och försvarar sitt tilltag med att man på Bachs tid sorglöst arrangerade musik för olika instrument. Och förvisso har han rätt: flera satser ur dessa sviter har Bach själv arrangerat för både cembalo och orgel, mest känd är naturligtvis Chaconne ur d-mollpartitan, BWV 1004, men även fugan ur g-mollsonaten känns igen av alla organister.

Det engelskspråkiga skivhäftet innehåller en nästan vetenskaplig analys av hur Luolajan-Mikkola närmat sig violinsviterna. Violinens lägsta ton är g medan cellons är C. Följaktligen har Luolajan-Mikkola transponerat sviterna en och en halv oktav ner, d-moll blir g-moll, E-dur A-dur och så vidare. Först tyckte jag att det lät bullrigt men insåg snart att om jag inte hade vetat att originalet är violinmusik skulle jag helhjärtat genast ha accepterat Luolajan-Mikkolas suveräna tolkningar.

Luolajan-Mikkolas text i skivhäftet med bland annat spännande synpunkter på temperering är det skäl att läsa noggrant men även utan denna bakgrund kan man förvisso njuta av en sonat eller en partita då och då.