Claire Martin - Believin' it - Lira

Vad ska det här kallas: jazzsång i traditionen eller vanlig jazzsång? Inget nyskapande, speciellt eller märkvärdigt – fast bra. Det kan också räcka. Brittiska sångerskan Claire Martin har gjort en rad album men jag tycker hennes nya, Believin’ it, höjer sig över de flesta tidigare utgivningar.

För detta ska man nog inte minst tacka Martin Sjöstedt, piano, som arrangerat och ackompanjerar med ett par andra svenska jazzmusiker, Niklas Fernqvist på kontrabas och Daniel Fredriksson, trummor. Förresten, Sjöstedt har snarare orkestrerat för jazztrio. Resultat: både komp och musikaliska scenografier.

Claire Martin gräver inte bland orden utan ägnar sig åt att kombinera toner och rytmer. Hon lyckas bra med det, utmärkt balans. I några spår blir det mer personligt, som när hon ger en liten extra japansk touch åt Rainy night in Tokyo (av Michael Franks) eller själv har skrivit texten till Timeline (musik av Pat Metheny).

Lite mer ovanliga jazzlåtar men efter att ha googlat och kollat så verkar de flesta hämtade från andra jazzvokalister snarare än originalinspelningar. Till och med I’m not in love (av Eric Stewart och Graham Gouldman i popbandet 10 CC), som får en melodisk och vacker tolkning, har jazzifierats förut och You dream flat tires (Joni Mitchell) är ju jazzig från början.

Många plus för Martin Sjöstedts orkestrala arr, varierade harmonier och extra pianotoner till, bakom och med Claire Martins sång. Ett bra exempel är titelspåret, där bas och trummor avlöser pianot i samspelet med sången och alla tre utbrister i ett väl anpassat instrumentalt mellanspel.